Efterlängtade vecka 28+0

I tisdags nådde vi ett extremt delmål –  vecka 28+0.
Nu överlever 9 av 10 barn som föds. Det är fortfarande en högre risk för hjärnskador (t.ex. cp-skador) men risken är mindre än vad den var för ett par veckor sedan.
Känns otroligt skönt!!

Det är mycket som händer nästa vecka och jag kommer att få gå ut ur huset hela 3ggr!!
Måndag: Tillväxtultraljud (läkaren sa att det som gjordes bara var en bonusgrej och att vi nu skulle boka en längre tid att gå igenom allt utförligare. Inget oss emot)
Tisdag: Besök på vanliga mödravården
Lördag: 4D ultraljud på Tittut (Har funderat på att avboka detta på grund av två anledningen. Den ena är att det har gjorts så många ultraljud på vår bebis och det andra är att det känns lite läskigt att åka så långt hemifrån. Men som läkaren sa, jag e rätt nära ett sjukhus om det skulle behövas. Får tänka så. Angående att det gjorts så många ultraljud – de flesta har bara varit på några minuter så förhoppningsvis innebär det inte allt för mycket strålning eller så)

Ultraljuden som är bokade ser jag fram emot jättemycket. Det var längesen Jakob fick se den lilla bebisen. Sen så får man ju ser mer detaljer på 4D ultraljudet, man kan se ansiktsdrag och allt. Det känns otroligt häftigt.

Vi verkar ha en rätt lugn bebis. Jag känner av henne varje dag, men det är mer att hon bökar runt därinne och det är lättast att känna om jag har handen på magen.
Ibland så ser man att hon trycker ut magen åt någon sida. Och ibland ser man hela magen skumpa runt. Igår skumpade hon en hel del, Jakob tyckte att det påminde om scenen i alien när de har de dära äckliga grejerna i magen. Jag tycker faktiskt oxå att det påminner lite om det. Och ibland kan det kännas lite småläskigt faktiskt. Att det är en liten människa inne i min mage. Helt snurrigt ju. Ojojoj, jag vill inte ens tänka på att den lilla människan ska ut på något sätt.

Mycket som känns kul nu samtidigt som många jobbiga tankar kommer oxå.
Jag är väldigt medveten om vilken tur vi har haft. Det som vi varit med om drabbar ca 1% av alla gravida. Dock så är siffran mycket lägre på antal första graviditeter man kan ”rädda”.
Det allra vanligaste är att man förlorar det första barnet och att man tidigt i nästa graviditet får det här bandet. Det är så vanligt att man förlorar det första barnet att varje läkare, barnmorska och sköterska vi träffar för första gången frågar vilken vecka första barnet kom.
Jag blir så himla tacksam när jag tänker på det. Min läkare är världens bästa, jag ser på henne som min hjältinna!

Det blir nog bara ett barn för vår del. Dels för att det är rätt svårt för oss att bli gravida. Och dels för att jag kommer att behöva gå igenom detta igen. Jag skulle få cerclaget i vecka 13, sen skulle jag vara sjukskriven till det beräknade datumet bebisen skulle komma.
Det är liksom en livslång diagnos på mig. Min livmoderhals kommer alltid vara svag.
Fast..man ska aldrig säga aldrig.

Jössös vad långt detta blev. Det är så mycket känslor (hormoner kanske;) och tankar i flöde just nu, så det är nog därför.
Nåja…lägger med en bild från i tisdags.

Massa kramar
S

This entry was posted in Cerklage, Gravid, Vardag. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>