Dag 08 – Ett ögonblick

Nu är det dags för mig att komma igång med dagboken igen. Bakom lucka nummer åtta gömmer sig ett ögonblick.
Ögonblicket som dyker upp i mitt huvud är jobbigt. Men även om det är jobbigt så känns det så himla viktigt att tänka på det relativt ofta. Att minnas. Inte själva ögonblicket utan händelsen. Inte bara händelsen utan den lilla personen. Det här kommer nog att bli en lång historia, men även jäkligt ärlig. Nu är ni förberedda på det.

Mitt ögonblick:
Jag ligger i sängen och sover. Jag å Jakob bor hemma hos min mamma på kungsholmen i mitt gamla flickrum.
Jag sov väldigt lätt för att jag väntade på goda nyheter. Jag såg fram emot att få höra mammas telefon ringa.
Mitt i natten händer det. Mammas mobil ringer. Hennes rum låg vägg-i-vägg med vårt men jag hörde endå att hon vart skakad av samtalet.
Yes! Det är det samtalet.
Eftersom att mamma inte gick upp så valde jag att ringa henne från min mobil.
Jag frågade om det var min syster och om bebisen hade kommit.
Jag fick som svar ”Bebisen är död”.
Jag kommer aldrig glömma känslostormen som gick genom min kropp när hon sa det.
Barnet har dött. Så himla många frågor väcktes. Vad var det som hade hänt? Hur mådde min syster? Ska inte alla komma lyckligt studsande från BB?
Jag mådde fysiskt illa. Det kunde inte ha fått hänt.
Det gick inte att somna om på natten.

När jag tänker på detta ögonblick så börjar det med att jag tänker på hur lyckliga min syster å hennes man var när hon var gravid.
Jag, jakob och mamma fick vara med när de gjorde 3D ultraljud. När man gör dessa så ser man ansiktet och utseende på den ofödda bebisen. Inte bara det att man själv såg fram emot att lära känna denna lilla människa gjorde att man mådde dåligt av hans bortgång.
Mest var det för att de bästa personerna behövde gå igenom detta. Min syster å hennes man är så fantastiska. De förtjänar bara det bästa.
Det finns ingen som förtjänar att gå igenom detta dock. Det går inte att föreställa sig hur ont det måste göra. Vilket hål som finns inom dem.
Min syster var gravid i 9månader. Allt såg normalt ut, tom väldigt bra. Hon gick över ett par dagar i graviditeten.
Samma dygn så var vi i kista centrum med min syster + man och shoppade lite. Jag minns det så väl. För hon var så himla pigg.
De åkte in på BB på kvällen då förlossningen satte igång som normalt. Men där slutade oxå allt det normala med denna graviditet. När de kom till BB så konstaterades det snabbt  att barnets hjärta inte slog. Han hade dött i hennes mage.
Det här är så fruktansvärt! Tanken på att åka till BB med all förväntan man lär ha. Nu kommer det som de väntat på så länge. Och att på en sekund få det avslutat. Det kommer inte någon bebis. Ni får åka hem tomhänta. Ni får stirra på en tom vagn hemma hos er när ni kommer hem.
Hur tror ni att de gör när ett barn dött i magen? Barnet måste ju komma ut. Så min syster och hennes man fick gå igenom en vanlig förlossning. Vanlig på det sätt att det var samma fysiska smärta, samma procedur med krystningar å allt det där.
Det som var mindre normalt var den psykiska smärtan…och att inget barn andades när förlossningen var över.
Fruktansvärt!!

Någon månad senare begravdes Kiriakos. Han ligger på en jättefin plats på skogskyrkogården. Hans begravning var otroligt jobbig.

Min syster och hennes man är öppna med att deras barn har dött. Och det tycker jag är bra. Han levde i nio månader. Det är så tragiskt att vi inte fick en möjlighet att lära känna honom.
Men det kommer inte stoppa vår kärlek till honom.

Kram
S

This entry was posted in 30dagar-30 inlägg, Familj. Bookmark the permalink.

One Response to Dag 08 – Ett ögonblick

  1. Camilla says:

    Det måste vara så sjukt jobbigt att gå igenom, kan inte ens föreställa mig. Fint berättat!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>