Okänslig eller känslig?

Häromdagen kände jag mig som världens mest elakaste person. Jag tyckte en sak, och jag gjorde det med sån stor makt att jag inte kunde känna så som man ”ska”. det gick inte hur mycket jag än ville.
Att folk sedan kommenterade och sa att jag var den hemska personen som jag kände mej som gjorde mej riktigt nedstämd (vilket faktiskt höll i sig i flera dagar). Jag kände sån skam för det jag tyckte.

Det handlade om en tjej som vart med om så många tragiska grejer. Hon hade haft cancer och de hade opererat bort hennes högra äggstock – vilken sedan visat sig vara frisk (hon hade cancer i andra organ så operationen var nödvändig då hon svävade i livsfara). Det är ett fruktansvärt öde och jag tycker verkligen synd om henne.

Nu till saken.

Eftersom att hon blivit av med en frisk äggstock ansåg hon att hon borde få en ivf behandling av landstinget (vilket man kan förstå). Hon fick avslag för att hon redan hade ett barn.
Sen skrev hon på sin blogg, vilken enligt henne är en toppblogg, att svenska systemet var orättvist och hon uppmanade sina läsare att skicka in ett brev till överläkaren på kliniken för att hon skulle få behandlingen.

Jag anser att eftersom att hon har ett barn så borde reglerna även gälla för henne, även fast hon varit med om det hon varit med om. Det finns så otroligt många kämpande par som inte har något barn. Som får vänta i extremt lång tid för att få hjälp.
Inte nog med att de får vänta i lång tid. Tiden fram tills man får komma till kliniken kan jämföras med tortyr (inte för att jag tror att det är lätt att ha cancer, det har jag ingen erfarenhet av å därför väljer jag att inte ens kommentera något om det).
Att varje månad hoppas mellan ägglossning och mens känna sig gravid, hoppet ger aldrig upp. Känna symtom som inte finns där. Testa med både ägglossningstest och graviditetstest varje månad. Vinkla testen under en lampa…ser jag ett streck? Känna glädje i några sekunder för att ögonen lurar en. Sen inser man att nej, det var blankt.

Nedslagheten när man inser vad man kommer behöva gå igenom. Det är fel på oss.
Alla undersökningar, alla mediciner och smärta. Rädslan. Kommer vi ens kunna få ett barn?
Vi försökte ”bara” i två år. Anledningen till det är för att jag är i stort sett steril. Först brukar man oftast börja med inseminering, ägglossningskartläggning, medicinering för att puffa på ägglossningarna. Så det är inte ovanligt att par försöker i 4-7år. För ett barn!!! Ni känner inte till dessa för att de håller allt hemligt, de går igenom detta i ensamhet med några få vänner på internet som delar deras öde.
Ska de sedan stå längre i kö för att en som redan har barn blivit felhanterad av vården? Svår fråga. Jag tycker nej. Jag tycker att hon får anmäla det och använda skadeståndet till att göra en privat ivf (om ens en ivf är nödvändig).

Jag blir så otroligt frustrerad av den här frågan. Mycket för att jag känner så som man inte får känna.
Provrörsbefruktning är väldigt vanligt. De allra flesta håller sin behandling hemlig som jag sa ovan, även för närmaste släkt och vänner. Detta är för att man möts av så mycket dumma kommentarer och så mycket oförståelse. Press för att man ska lyckas när man inte gör det.
Folk anser att det bara är att ta till ivf om man har lite problem med att få barn, utan att vara mer insatt än så.
Det gör mig lite arg. Jag tyckte min behandling gav mig otroligt mycket och jag är glad att det var det som gjorde oss gravida, trots det så är det mycket känslor begravda i den. Som ni kanske märker. En ivf behandling är inget som kan jämföras med att gipsa ett ben.

Om Ellie ska få ett syskon ska vi, såsom alla andra, betala för det. Det suger i och med att de allra flesta bara kan hoppa runt lite i sängen och sedan få ett syskon. Men det är såhär verkligheten ser ut för oss infertila. Om jag skulle få ett syskon genom landstinget skulle den helt barnlösa få vänta ännu längre. Torteras ännu mer. Bara det gör det värt att pynta ut de pengar det kostar. För så mycket är det inte. Det är mycket pengar här och nu, men i långa loppet är det faktiskt bara en fis i havet. Det går att spara ihop de pengarna.

Att ha varit ofrivilligt barnlös ger mig fortfarande en stor del sorg. De enda som kan förstå är mina ivf-vänner som läser detta.
Känslorna du har i dig när du längtar efter ett barn är så massiva. De är säkert starka när du längtar efter ett syskon med, men föreställ dig då hur det skulle kännas utan något barn alls. När man få besked om att man inte kan få barn naturligt är det som att en del av en hjärta slits ut. Man accepterar det och hoppas på det bästa, men rädslan för att föralltid vara barnlös finns såklart i bakrunden hela tiden.
Det är obeskrivbart.
Att jag nu har barn, världens finaste lilla tjej, ger mej ofta skuldkänslor. Jag har svårt att se tjejer och killar som jag vet längtar efter barn i ögonen. Jag tycker så otroligt synd om dom. Jag vet vad för känsla de har i kroppen när de ser mitt underbara barn.
Det finns ingen del av mej som kan tycka att dessa inte ska prioriteras i vården. Detta gäller även singeltjejer.

För att förtydliga. Jag har aldrig varit missunnsam mot någon av mina vänner som fått barn, inte heller min syster. De alla är värda sina skatter tusen gånger om! Jag har varit avundsjuk. Och jag har tagit avstånd vissa dagar, månader och ja i stort sett år.

Så då är frågan. Är ja fullständigt okänslig som tycker att den här tjejens öde inte ger henne förtur. Eller är jag otroligt känslig mot de barnlösa?
Jag hoppas och tror inte att jag är okänslig. För jag tycker synd om henne. Jag hade hoppats på att ingen ska behöva må så dåligt som hon gjort.
Men det får mig inte att ändra min åsikt.

Jag mår lite illa av mig själv när jag skriver det här. För att det är sån stor inre konflikt. Mycket oxå för att man inte får känna såhär.
Fast jag håller fast vid min ståndpunkt. De som är helt barnlösa är de som ska prioriteras. De om inte lyckas på sina 3 försök borde få undantag och fortsätta att försöka (vissa landsting har ETT försök inom landstinget). De som får missfall (tidiga och sena) under sina behandlingar borde få börja om.
De här paren borde få känna att de kan vara lugna i sina försök. De kommer att få hjälp tills de lyckas.
Istället för att känna den press som alla ivf par känner.

Jag håller på er som kämpar och jag önskar att jag kunde göra mer för er. Ni är inte ensamma trots att det känns som det. Framförallt så är det inte omöjligt. Är era försök slut så starta insamlingar för privata försök, tillsammans är vi starka.
Jag håller på er, vi som vill ha syskon får ta till andra medel.
(Sen att den här tjejen blir drabbad är såklart olyckligt)

Jag trodde att jag skulle känna mig som en bättre människan när jag förklarat detta för mig själv i skrivande form. Nej, det gör jag inte. Usch å fy vad hemskt jag känner mej mot den där tjejen. Men som sagt, det ändrar inte min åsikt…

 

 

This entry was posted in Vardag. Bookmark the permalink.

3 Responses to Okänslig eller känslig?

  1. Carolina says:

    Jag tycker att alla ska få känna vad dom tycker :) Alla kommer alltid ha olika uppfattningar om allt och man bygger ju dom på erfarenheter och hur man är som person. Så att du tycker så är ok :) Det är ju vad du känner!

    Sedan så tycker jag att du har ganska många argument som är bra, men vad du ska komma ihåg är nog att den personen kör på sitt race och att det du säger ( som är olikt om vad hon tycker) är fel för henne.. så det är ok Samira :)

  2. Lilla jag says:

    Jag tycker inte det låter fel alls, men så har vi ju väldigt lika bakgrund med ivf-försök…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>