Nittionde maj tvåtusentolv

Jag fortsätter att se bak ett år.

Morgonen började vid 6-tiden för oss. Fick veta att vi skulle få träffa överläkaren denna dag. Överläkaren som de prisade till skyn. Lät ju jättebra.
Timmarna gick och jag har för mej att det iallafall hann bli lunch innan vi fick träffa doktor Swahn.
Jag hann bli något frustrerad. Kände att jag hade ju lyckats knipa hela natten å att de tog en onödig risk som väntade så länge på min operation.

Jag fick åka rullstol till undersökningsrummet.
Vid undersökningen sa hon ”sa läkaren igår något om att fosterhinnan buktade ut?”.
Ehm, nej…
Det såg alltså rätt mycket värre ut än gårdagen. Jag började storböla i gynstolen. Det var väl inte ett av mina allra mest värdiga upplevelser.
Det kändes som ett sånt bakslag. Jag hade ju bara legat still, försökt att slappna av, å så har det ändå blivit sämre..

När jag sitter i rullstolen igen sa läkaren att hon vill avvakta ännu ett dygn innan operationen.
Då kändes det helt kört.

När vi kom tillbaka till rummet fick jag en tallrik med lunch. Hade fastat innan så magen kurrade rätt rejält. Fick inte i mej mer än ett par tuggor.
Cirka en halvtimme senare kommer barnmorskan som hade hand om oss in. Hon hade oxå varit med på undersökningen.
Hon berättade att läkaren (som bara hade jour denna dag) hade när hon kommit hem ångrat sig. Hon ville operera mig idag.
Vad som fick henne att ändra sig vet jag inte. Antingen var det min reaktion när hon sa att vi skulle vänta. Jag berättade om allt som hänt min syster å hur orättvis jag tyckte att världen va.
Eller så var det för att min situation förvärrades så snabbt. Hon sa vid ett senare tillfälle att händelseförloppet vad väldigt snabbt i å med att jag bara låg still. Det hade inte funnits nån annan utväg än operation.
Barnmorskan berättade även att vi hade fått stränga order att tilta mig.
Sängen höjdes rätt mycket. Fötterna var i högsta läget. Och huvudändan sänktes så långt det gick.
Såhär låg jag nästan i ett dygn.

Jag skulle opereras vid sju på kvällen. Barnmorskan kom in med jämna mellanrum och berättade att det var ett akut kejsarsnitt som dykt upp. Sen var det min tur.
En sköterska kom in på kvällen och berättade att en akut krånglig operation dykt upp å att vi är nästa på tur. Denna operation varade till sex på morgonen…
Jobbig väntan.

Under natten låg jag å lyssnade på larmen som gick igen. De hade lite olika läten å det gjorde mej nyfiken.
Det var samma rum som ringde hela tiden (en sköterska glömde avaktivera den där grejen i rummet en stund)
Det fick mej att fantisera vad som hände där inne. Tänkte mest på kräk.
Så hör jag hur det piper å det tar tid innan det blir tyst. Då kommer en mansröst som säger i panik ”hjälp! Barnet kommer nu”. Och man hörde hur barnmorskan skyndade sig dit.
Jag låg å fundera på om jag verkligen kan ha hört rätt. Eller om min hjärna var så inställd på att jag inte skulle föda.
Då hör jag det mest hjärtskärande skrik från en kvinna.
Hon var så ledsen så länge..
Nästa dag såg jag de i köket, pratandes med en sköterska om man brukar begrava barnen eller inte.
Så hemskt.

Jag låg på kvinnokliniken. Personalen var kanonbra. Måltiderna serverades på tallrikar å det hela kändes familjärt.

Just denna dag handlade bara om väntan. Och att det inte skulle bli värre.
Jag vågade inte riktigt hoppas på att det skulle gå bra efter jag fick höra att fosterhinnan var synlig..

Jakob satt vid min sida på den obekväma stolen hela dagen.

This entry was posted in Cerklage, Ellie, Familj, Gravid, Huddinge Sjukhus, Kärlek. Bookmark the permalink.

6 Responses to Nittionde maj tvåtusentolv

  1. Mona says:

    Fast jag vet att allt gick bra och redan kände till det mesta så forsar tårarna.. ❤❤❤

    • Samira says:

      Det var inte meningen. Ville bara skriva upp allt här. Så att man inte glömmer det. Känns viktigt att minnas samtidigt som att det är så lätt att glömma..
      <3<3<3

  2. Camilla says:

    Så gripande, tack för att du delar med dig <3

  3. Malin says:

    Det känns så längesedan och ändå så nära. Ellie är verkligen ett mirakel! Dina texter får mig ju såklart att även tänka tillbaka på när jag var inlagd och rädslan och framförallt hur lycklig jag är för att allt även gick bra för oss! Kram!

    • Samira says:

      Jag förstår det. Det är verkligen inte ofta man har sån tur som vi har haft. Jag hade iallfall cerklaget som en fallskärm, du hade ju en helt annan oro under din graviditet. Du är väldigt stark som klarade det så bra.
      Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>