Tjugonde maj tvåtusentolv

Sista dagen jag ser tillbaka nu…tror jag iallafall.

Denna dag kördes jag ner till operation strax innan sex på morgonen. Operationsavdelningen ligger mittemot förlossningen. Så sköterskan sa – här kommer du spendera tid om x-antal månader när vi rullade förbi. Tjena, det var menat som pepp men kändes väldigt långt borta. Det innebär oxå att jag opererades två gånger på samma ställe. Först med cerklaget å sedan med kejsarsnittet. Lustigt nog vad det vid samma tid på dygnet med.

Min läkare hade tvingat narkospersonalen att ta sig an min operation. De hade velat att vi skulle vänta på skiftbytet vid sju. Det va narkosläkaren snabb på att tala om för mej. Det var en ung kille som skämtade en hel del. Va rätt skönt för det fick mej att tänka på annat.

Jag var väldigt orolig för att de skulle söva mig. Hade läst att det inte var bra när man var gravid. Men ja, det fanns ingen annan utväg.
Läkaren berättade att det är omöjligt att göra operationen när patienten är vaken. Jag försökte övertala henne att jag minsann skulle vara tyst.
Då sa hon att de är rätt hårdhänta å att de drar å sliter en hel del.
Då hade jag faktiskt inga problem alls att bli sövd. Jag litade på henne helt enkelt.

Det första minnet jag har efter operationen var att narkosläkaren körde mej i korridoren å pratade med mej så jag skulle vakna till ordentligt.
Jag frågade om jag fortfarande var gravid. Det var jag. Då kände jag hur det sprattlade till ordentligt i magen. Det var väl Ellie som vaknade (läkaren berättade att även barnen sover när mamman blir sövd).
Jag sträckte upp händerna i luften å tjoade ”ni har räddat min beeeebiiiiis”.
Hahaha, lite lullig på läkemedel :).
Han berättade att det hade tagit 45min, läkaren hade förutspått 15min innan operationen sattes igång.

Sen vart jag uppkörd till en väldigt nervös Jakob. Tyckte det var lite synd att de inte gett honom info om att allt gått bra. Jag var trots allt borta i runt 3h.
Vi fick byta rum den här dagen till ett annat enkelrum. Det rummet hade inte en egen toalett, men det gjorde inget. Kändes bra att vi fick flytta från rummet som hade egen toa. Det gav mej en känsla av att de trodde att jag inte skulle föda. De som får missfall runt den veckan jag va i föder nämligen som oftast på toaletten (med ett kärl i som fångar barnet).

Efter operationen ville de att jag skulle röra på mej. Jag gick en vända till köket – sen va det bra.
Vi kollade på serier på datorn å spelade kort. Vilket faktiskt var jättemysigt.

Det gjorde sjuukt ont när jag kissade å jag blödde lite. Var orolig å ringde på sköterskorna stup i kvarten.
De visste inte vad det kunde vara. En läkare gjorde en undersökning för att se varifrån blödningen kunde komma från. Hon kunde konstatera att det inte var från cerklaget – men inte mer än så…
Dagen efter berättade läkaren att de hade, som hon förutspått, varit väldigt hårdhänta å det hade blivit en bristning.
Kändes jätteskönt att det inte hade med cerklaget att göra.

Jag fick lite sammandragningar på eftermiddagen å fick två doser med bricanyl. Man fick sprutan i häcken.
Haha, som att man inte varit med om nog liksom…
Jag blev överlycklig för att jag faktiskt fick bricanyl (det var på min läkares begäran) eftersom att jag inte var i den veckan där de stoppade en eventuell förlossning.

När vi var uppe å gick så gick jag å lyfte på magen, som om det skulle vara en avlastning för cerklaget. Hahah.

Min läkare kom som sagt förbi dagen efter. Vi kollade då hur cerklaget satt å hon berättade att hon satte in två cerklage.
Ett högt upp och ett lite lägre. Detta gjorde hon för att fosterhinnan buktade ut så. Hon berättade även att jag var öppen två centimetrar vid operationen. Och att det var lite krångligt att få allt på plats.

Lite kul. När jag skrev in mej på akutmottagningen missförstod vi varandra. Så de trodde att jag hade gått en vecka längre än vad jag hade.
Det kan ha varit ett av skälen till varför jag blev opererad…

Vi var inskriva på sjukhuset i två veckor.
Jakob tog ledigt å spenderade nästan varenda minut med mej.

Första veckan va vi på kvinnokliniken. Detta var för att anenatalen (förlossningens inläggningsdel) inte hade ett ledigt enkelrum.
Min läkare ville att jag skulle ha ett enkelrum å att Jakob skulle få fortsätta att bo med mej om han ville.
I rummet på kvinnokliniken lös solen in väldigt fint. Den gjorde det när Jakob var hemma å matade katterna, varje dag.
Det kändes på ett sätt väldigt tryggt. Nästan lite religiöst.
Rummet som vi hade på anenatalen var mindre och låg på nedrebotten. Där fanns det en måsmamma å måspappa som värpte på ett ägg hela dagarna. De bytte av varandra.
Även det kändes som ett tecken.
Till det här rummet fick vi en teve. Lägligt nog var schlagerfinalen den dagen teven kom till oss.

Vi ser tillbaka på tiden på sjukhuset som mysig. Vilket är konstigt egentligen. Vi gjorde det bästa av tiden. Visst, jag kunde inte sova på nätterna för oron. Men jag tog långa sovmorgonar.
Vi tittade på våra serier å tog nattmackor med nyponsoppa.
Vi läste DN varje dag på slutet, vilket tog en halv dag..

Jag ringde ofta på barnmorskorna å bad de hjälpa mej å känna om jag hade sammandragningar. En av de, hon som va bäst. Satt länge å kände. Hon visade Jakob hur det skulle kännas när jag hade sammandragningar.
Medan hon va i vårt rum, vilket säkert var en halvtimme, sa hon att hon hade varit med på mötet där läkarna pratar om patienterna (visste jag inte ens fanns). Där hade de pratat om mitt fall å att de trodde att jag skulle få åka hem snart.
ÅKA HEM?!?!

När min läkare sa att hon skulle skicka hem mej på permission trodde jag hon menade över dagen. När hon sa att det var över natten ville jag inte. Hahaha. Det kändes så tryggt på sjukhuset.
Men hon sa bara med en väldigt säker röst att det skulle gå bra. Vilket var hennes sätt att lugna mej resten av graviditeten. Hon var så bestämd å säker.

Jag behöver nog inte säga att den här läkaren byter allt för mej å Jakob. Hon är så bra. Hon frågade alltid om jag kände fosterrörelser och i å med att moderkakan va i fram svarade jag alltid att jag var osäker.
Då gör vi ett ultraljud svarade hon då. Jämt. Bara för att lugna mej.
Hon tog emot mej dagar där hon var trippelbokad å gjorde det ändå med ett leende.
Hon lyckades peta in den där nedrands fosterhinnan å stänga min livmodertapp såpass att den blev 2cm lång. Hon var delaktig så länge att hon letade reda på mig när vi kom in till förlossningen. Så hälsade hon på två gånger på BB med.
När Ellie kommit var det viktigt för mej att få ge henne en kram. Världens viktigaste kram, och ett stort tack.
Så jag bokade ett återbesök.
Jag vågade inte tala om att vi döpt Ellie efter henne (tredje namnet).
Men kramen fick jag.

Nu idag hade jag tänkt skicka blommor till henne. Men hon var ledig. Så nästa vecka ska vi skicka blommor till henne.
Sen ska hon få en bukett när hon går i pension i augusti.
Det är så viktigt för oss att ut tacksamheten.
Hon viftade bort det å sa att det är vid såna här tillfällen livet är som bäst.
Jag håller med. Men det var inte tack vare att ”hon gjorde sitt jobb”. Det är tack vare att hon fanns på plats. Att vi hade turen att hon hade bakjour.
Jag e helt säker på att det hade gått annorlunda om inte hon hade gjort operationen.
Dr Swahn är å kommer alltid att förbi min hjälte
Ordet tack är inte stort nog..,

This entry was posted in Cerklage, Ellie, Familj, Gravid, Huddinge Sjukhus, Kärlek. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>