En bästa vän

För ett par veckor sedan städade vi på vinden. Då hittade jag min gamla dagbok från när jag var tonåring.
Jakob vet sedan innan vad min älskade barndomskompis betyder för mej. Men han fick nog en annan bild av oss båda genom min högläsning.

Jag blev inte bara nostalgisk å tacksam för tiden jag haft med min otroligt fina vän. Utan även lite ledsen.
Jag tar det negativa först, så är det ute ur världen.

Jag har alltid varit avundsjuk på henne. På ett sätt som man kanske skulle vara avundsjuk på ens syster. Hon har alltid varit den populära, snygga och genomsnälla tjejen som alla älskat (här håller hon nog inte med). Hon har varit smart, omtänksam och rolig. Allt det som jag själv önskat att jag haft.
Det har gjort att jag inte alltid funnits där på det sätt jag önskar jag gjort idag.
Det får mej att må lite dåligt. Å jag hoppas att det inte är något hon minns.
Det finns nog ingen jag varit så hård mot som mot henne.
Så jäkla onödigt då jag egentligen oftast bara velat byta plats med henne.
Nu är jag vuxen. Jag skulle idag absolut inte vilja byta plats med henne. Dels för att det jag upplevt i mitt liv präglat mej. Den andra delen behåller jag för mej själv.

Jag är glad för att hon har varit en sån stor del av mitt liv. Stödet hon gett mej är ofattbart.
Det känns så himla speciellt att tänka tillbaka på de lekarna vi hade för oss som små. De tokigheter vi gjorde sommaren när jag hade häst.
Att hon minns så väl att jag inte kunde äta frukost utan att spilla oboy på mig. Eller den gången när brödrosten blev helt knasig och började ryka.
Det är en stor grej. Väldigt stor för mej.
I min dagbok utryckte jag flera gånger vad den här tjejen betydde för mej.
De känslorna har aldrig försvunnit trots att vi har haft tillfällen som vi knappt pratat med varandra. Faktiskt flera år där vi inte hörts av (på grund av min dumhet).
Trots att jag fortfarande känner likadant idag kändes det lite..stort..att läsa att hon betydde så när jag var 14. Att hon som ”min vän” kan bli en syster i mitt hjärta.
Kanske var det därför jag var så hård mot henne.
Visst kan det bli så att man är som hårdast mot de man älskar mest.
Tänk om man hade varit så mogen man är nu.

När jag pratade med min vän igår så slussades jag tillbaks till känslorna jag kände när jag läste dagboken.
En värme fyllde hela min kropp.
Det finns ingen jag önskar så mycket gott som för henne. Det finns ingen som förtjänar det som hon.

I hela mitt liv har jag inte velat peka ut någon som bäst. Jag får väldigt lätt skuldkänslor mot de andra då. Vilket jag får lite nu med.
Men det finns ingen annan som är så bra som hon. Jag ser som sagt på henne som en syster.
Min allra bästa vän.

Avslutar som jag gjorde i dagboken en dag.
Älskar dej sing-sing (hihi, oh yes i did).

This entry was posted in Familj, Kärlek. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>