Jag verkar ha rätt lätt att bagatellisera Ellie framsteg i språket. Ja överlag faktiskt. Jag tjatar, men jag hänger inte med.
Det har hänt att Ellie gråtit på natten å sagt mamma i gråten. Det har känts lite jobbigt i hjärtat. Men jag har liksom viftat bort det med att hon säger ”ma-ma ma-ma”, ”pa-pa”, ”mi-mi” å ja Gud vet vad, hela dagarna.
Så jag har inte kunnat ta åt mej på det sättet.
Idag kom Ellie springandes från sitt rum med en bok i handen. Hon sprang mot Jakob å skrek ”paaaaappa”.
Så himla sött. Överlycklig var hon.
Ett par timmar senare gick jag på toa. Då kom hon springandes mot dörrn å skrek ”maaamma” med gråten i halsen. Hon ställde sig å slog på dörren tills Jakob kom å hämtade henne.
Ja okej, Jakobs upplevelse kan ha varit lite roligare eftersom att hon var så glad..
Men det känns så speciellt. Det känns som vi e hennes föräldrar mer på riktigt.
Jag är hennes mamma, han e hennes pappa.
Det är fanimej värt allt här i världen.
