Nattugglan Ellie

De senaste två nätterna har Ellie vaknat vid midnatt å inte somnat om förrns runt fyra. Första natten var det tjugo över.
Det är nåt som stör henne. Jag misstänker att det är kindtand nr 2.

Hon är inte ledsen. Jag tar in henne i vårt rum å hon e jättetrött. Hon vill verkligen somna. Men det går inte å hon sätter sig upp gång på gång. Tillslut ger jag upp å går upp med henne.
När vi väl är uppe talar jag snällt men bestämt om att det är natt å att det minsann inte blir nån lek. Så sätter jag på den barnfilm på Disney play som ser mest lockande ut för stunden. Igår plöjde vi 2 1/2 film innan hon somnade.
Ibland kryper hon ner från soffan å tar en promenix. Ibland hämtar hon en bok, då talar jag om att hon gärna får läsa boken men att jag inte gör det för att det är natt.
Bokintresset svalnar snabbt å hon sätter sig i soffan bredvid mig.
Ibland vill hon ha filt. Ibland inte.
I det stora hela har vi det faktiskt rätt mysigt.

Jag fick sova till 13 idag. Trots det är jag helt slut. Man är inte van vid att vara vaken på det här sättet längre. Hela jag hamnar i obalans.
Värst är det att se hur trött Ellie varit idag. Hon har gått på halvfart.
Men inte vilar hon längre på dagen för det..
Himla konstigt.

Jag räknar kallt med att det här kommer att fortsätta ett tag. Så nu e den stora frågan om nasses film är nåt att se på. Jag har en känsla av att den kommer vara lite för långsam för oss.

Smarta jag har ju gått å lagt mej sent. Så jag har inte hunnit somna innan hon vaknat. Man borde lära sig av sina misstag. Men se, här är vi igen. Klockan är snart tolv. Magiska timmen.
Snart vaknar hon nog å då går vi upp.
Men vad gör det. Jakob e ledig å kan avlasta mig (tack å lov för det!!) å vi får en mysig stund.

Hoppas, hoppas, hoppas att detta vänder snart.
December har varit en riktigt jobbig månad sömnvis för oss. Det började med två veckors förkylning, sen blev vi magsjuka vilket oxå höll i sig rätt länge, sen var vi hemifrån å alla sov bra utom jag som var orolig för att Ellie skulle ramla ut ur sängen (hon kryper alltid uppåt å det fanns inget stopp på sängen vi sov i. Oron var såklart i onödan) å slutligen detta.
Det måste ju innebära att det bara kan vända nu? Det sägs ju att man måste slå i botten innan man kan nå toppen. Nu känns det däremot som att det är riktigt långt kvar innan vi når botten.
Svammel…

Det känns som detta blev gnälligt. Vilket inte var meningen. Jag har uppskattat de här nätterna med min skatt. Jag önskar bara att hon fick sova.
Det känns som det är viktigt för hennes lilla kropp å knopp att hon får vila ut ordentligt.

This entry was posted in Vardag. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>